Som vanligt på torsdagar var det hoppträning som gällde igår. Med tanke på mitt tillstånd, med en igentäppt näsa och ett vakuum i huvudet, var det kanske egentligen inte särskilt lämpligt att jag ens satt upp på hästryggen... men envis som man är...
Strawira kändes jättefräsch på framridningen/framhoppningen. Hon var taggad och jag var glad (trots att det kändes som om mina lungor skulle explodera). Vi travhoppade på ett räcke som blev högre och högre och med andra ord jobbigare och jobbigare. Strawira blev lite bekväm och tyckte minsann att "varför ska jag hoppa i det här långsamma tempot?" Så hon stannade lite och jag hade inte riktigt krafter till att "tvinga" över henne.
Sedan fortsatte vi att hoppa lite snäva svängar och sånt där, och det är ju kanske inte det vi är bäst på. Strawira tappar fart i svängen och jag hinner inte trampa om i stigbyglarna vilket leder till att språnget blir alldeles snett och vi landar i fel galopp. Jag var lite frustrerad där ett tag... det är så träligt när det aldrig blir något flyt i det. När man måste hålla på och sakta av och fatta ny galopp hela tiden. Men som Madde sa, jag har nog lite för höga ambitioner.
Efter det hoppade vi en linje på två hinder. Madde höjde upp den bakre oxern lite och jag lyckades övertyga Strawira om att hoppa, även om hon slingrade sig över den som jag-vet-inte-vad. Så gjorde hon ju förut även på de låga hindrerna så jag tror att det kommer att gå över med lite träning.
En kul träning men det hade varit ännu bättre om jag inte hade varit sjuk. Ibland är man så dum! Fick i alla fall med mig tre "att-tänka-på" till framtiden: 1. Att skänkeln ska ligga längre bak i språnget. Jag har en tendens till att trampa ner den framåt eller vad man ska säga. 2. Att jag ska "släppa kontrollen" lite ibland och inte vara så himla överambitiös. Allt kan inte bli perfekt på en timma. 3. Att jag inte ska träna när jag är sjuk.
Strawira kändes jättefräsch på framridningen/framhoppningen. Hon var taggad och jag var glad (trots att det kändes som om mina lungor skulle explodera). Vi travhoppade på ett räcke som blev högre och högre och med andra ord jobbigare och jobbigare. Strawira blev lite bekväm och tyckte minsann att "varför ska jag hoppa i det här långsamma tempot?" Så hon stannade lite och jag hade inte riktigt krafter till att "tvinga" över henne.
Sedan fortsatte vi att hoppa lite snäva svängar och sånt där, och det är ju kanske inte det vi är bäst på. Strawira tappar fart i svängen och jag hinner inte trampa om i stigbyglarna vilket leder till att språnget blir alldeles snett och vi landar i fel galopp. Jag var lite frustrerad där ett tag... det är så träligt när det aldrig blir något flyt i det. När man måste hålla på och sakta av och fatta ny galopp hela tiden. Men som Madde sa, jag har nog lite för höga ambitioner.
Efter det hoppade vi en linje på två hinder. Madde höjde upp den bakre oxern lite och jag lyckades övertyga Strawira om att hoppa, även om hon slingrade sig över den som jag-vet-inte-vad. Så gjorde hon ju förut även på de låga hindrerna så jag tror att det kommer att gå över med lite träning.
En kul träning men det hade varit ännu bättre om jag inte hade varit sjuk. Ibland är man så dum! Fick i alla fall med mig tre "att-tänka-på" till framtiden: 1. Att skänkeln ska ligga längre bak i språnget. Jag har en tendens till att trampa ner den framåt eller vad man ska säga. 2. Att jag ska "släppa kontrollen" lite ibland och inte vara så himla överambitiös. Allt kan inte bli perfekt på en timma. 3. Att jag inte ska träna när jag är sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar