Hjärtat mitt....

Fick rida Heca på lektionen idag och hon var superpigg. Men jag kan inte göra annat än att sitta och fnissa. Busiga, pigga ponnyer är så min grej. Vi hade ganska mycket galopparbete med tempoväxlingar och så vidare och det är verkligen något Heca behöver då hon inte är så jättestark i galoppen ännu. I traven kändes hon jättefin och hon var mycket mjukare i sidorna idag jämfört med förra veckan.

För övrigt har det varit en ganska depp dag i stallet. Jag har ju vetat om det ett tag men idag gjorde Nettan det officiellt för mig och Elin att vår älskade Ozo är såld. Jag tar det väldigt hårt, faktiskt. Hon är den första hästen som jag fäst mig såhär mycket vid. Och som jag verkligen inte vill bli av med. Jag har förlorat många hästar genom åren, men med dem har det alltid funnits en bra anledning. Det har inte känts lika tungt eftersom jag blivit för lång, för gammal, att hästen inte håller osv osv. Nu känns det bara... tomt. Hon har verkligen varit mitt allt det här året. Den jag har längtat efter och den jag har mått bra tillsammans med. Den häst som stått och slickat rent mina händer och som alltid vänder huvudet i spiltan med spetsade öron när hon hör min röst. Den häst som jag äntligen har lärt mig att rida och som jag utvecklats helt sjukt mycket med.

Åh. Babylove. Vad ska vi göra utan varandra? Jag kommer åtminstone sakna ihjäl mig efter dig och det kommer inte att bli detsamma att kliva in i stallet när du har åkt. Det är en sak som är säker. Hjärtat mitt... åh. Jag vet inte vad jag ska säga.

Det är tungt.