Varför ston inte är min grej

Usch, vad hemskt det var att rida idag. Strawira är fortfarande super-brunstig och det märks så väl i ridningen just nu. Hon är så stel och ovillig och att få henne på tygeln och i form känns som en omöjlighet emellanåt. Efter en hel del tragglande la jag ner allt som hade med "fin-ridning" att göra och började skutta lite på några hinder som stod framme. Hon började med en gång att lägga in ett halvt galoppsprång för mycket och ett tag kändes det som att hon bara ville jävlas med mig när hon gång på gång landade i fel galopp trots att jag överdrev hjälperna innan och över hindrena.

Jag hoppade en bana säkert tre gånger och inte en enda gång landade hon i rätt galopp och så lyssnade hon inte ett smack när jag försökte ta tillbaka henne och rätta. Frustrationen var på topp. Jag tog en skrittpaus och bara andades. Klappade om henne och försökte glömma allt som hänt tidigare i passet. Kortade tyglarna igen och red banan en sista gång.

TUR att jag gjorde det. Avstånden var inga problem, bytena var inga problem. Hon gick faktiskt bättre än vad hon har gjort på länge. Så jag kanske låter bli att stryka mig på lördagens tävling trots allt... Dressyren vet i sjutton dock... Jag känner mig inte så motiverad till att rida ett dressyrprogram på tävling när hon är som hon är just nu. Men vi får väl se hur hon känns på lördag antar jag. Om inte annat kan jag ju rida två hoppklasser... eller låta mamma rida dressyren.