1. Varför började du blogga?!
Svar: Från början berodde nog det på att jag alltid har älskat att skriva och såg bloggen som ett sätt att skriva av mig på. Sen när folk började läsa den blev det (oftast) mycket roligare och nu är det lite som en drog. Men jag tycker fortfarande att det är himla kul! Hästbloggen startade jag för att det är brist på riktigt bra hästbloggar i Sverige och för att kunna föra lite träningsdagbok.
2. Vilken är din favoritgren i ridningen?
Svar: Oj. Jag har inte provat så mycket mer än hoppning och dressyr så jag antar att det står däremellan och ärligt talat kan jag nog inte välja. Hoppning är inte kul om inte dressyren fungerar och det skulle inte vara kul att bara rida dressyr.
3. Berätta mer om Strawira & Ozo :)
Svar: Strawira är importerad från Danmark och hon är efter fullblodshingsten Stravinsky och morfar är Voltaire. Hon är född - 98 och är 168 centimeter i mankhöjd. Strawira är världens snällaste häst men hon är ett sto och det märks! Hon blir grinig när man borstar, spänner sadelgjorden, lägger på täcke/tar av täcke osv osv. Som ett äkta sto, alltså. Hon är svårriden då det är enormt mycket häst att rida och man ska inte tro att det bara är att hoppa upp och rida iväg. Jag har ridit henne ett par gånger i veckan i snart fem månader och jag känner fortfarande att jag inte riktigt kommit på henne. I dressyren är hon jättehäftig när hon har bra dagar. Maffiga gångarter och en enorm vilja att göra rätt. I hoppningen är hon fortfarande väldigt osäker, då hon inte hoppat knappt någonting i sitt liv och därför inte har någon direkt grundutbildning. Men det är på gång och nu börjar hon verkligen tycka att det är roligt!
Ozo är en brun liten häst som jag har glömt stammen på. Hon är i alla fall importerad från Holland och går nu som lektionshäst på Oskarshamns Ridklubb. När jag började rida lektion där i december var hon den första jag fick rida och det var lite kärlek vid första ögonkastet. Hon kräver en himla massa tålamod och att rida i någon rund, fin och samlad galopp kan man bara glömma. Hon stressar lätt upp sig och man måste vara sååå himla mjuk när man rider henne. När allt väl klaffar så är hon så himla mysig! Ozo är också en liten speciell dam. När jag började sköta henne hatade hon mig. Jag kände henne inte riktigt och blev osäker när hon drog öronen bakåt och högg mot mig när jag gick in i boxen. Hon tog kontrollen och det tog några veckor innan jag fick tillbaka den. Nu är det inga problem och jag tror att hon innerst inne tycker om när jag är hos henne. Hon är nog bara så himla osäker att hennes försvarsmekanism blir att "anfalla".
4. Vad tyckte du, eller hur trodde du att jag/de andra stalltjejerna var innan du började lära känna alla?, vad tänkte du om mig/oss helt enkelt? (från Nella)
Svar: Jag var jätteosäker på om jag verkligen ville följa med mamma till ORK när hon började rida Strawira. Jag visste hur det hade varit innan: ett gäng kaxiga tjejer som trodde att de ägde stället, sura instruktörer och en ganska så dålig stämning. Men någonstans hoppades jag att det hade ändrat sig så jag följde med min mamma trots allt. Och det är jag glad att jag gjorde.
Det tog inte många gånger innan ni, alla tjejer, började hälsa på mig och försöka få in mig i gänget. Hade inte ni varit så välkomnande hade det nog inte gått så bra. Jag har ganska svårt för att ta kontakt med nya människor men med er var det verkligen inga problem.
Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag tänkte om just er innan jag lärde känna er. Antagligen att ni var ett himla roligt gäng som verkade ha jättekul tillsammans. Och det stämmer ju!
5. Tycker du att du har fått för svåra hästar att rida då du var yngre ?? (från mamma ).
Svar: Jag tycker att jag har fått svåra hästar, men inte för svåra. Hade jag haft enklare hästar hade jag antagligen inte tyckt att det var lika kul att rida. Jag tror att jag har lärt mig jättemycket av att rida de där outbildade, svåra hästarna. Sen är det klart att det hade varit kul att få sitta på en riktig klippa, eller åtminstone någon som gick att rida i skogen utan att han/hon flippade ur. Men det har jag ju hela livet på mig att prova på!
Svar: Från början berodde nog det på att jag alltid har älskat att skriva och såg bloggen som ett sätt att skriva av mig på. Sen när folk började läsa den blev det (oftast) mycket roligare och nu är det lite som en drog. Men jag tycker fortfarande att det är himla kul! Hästbloggen startade jag för att det är brist på riktigt bra hästbloggar i Sverige och för att kunna föra lite träningsdagbok.
2. Vilken är din favoritgren i ridningen?
Svar: Oj. Jag har inte provat så mycket mer än hoppning och dressyr så jag antar att det står däremellan och ärligt talat kan jag nog inte välja. Hoppning är inte kul om inte dressyren fungerar och det skulle inte vara kul att bara rida dressyr.
3. Berätta mer om Strawira & Ozo :)
Svar: Strawira är importerad från Danmark och hon är efter fullblodshingsten Stravinsky och morfar är Voltaire. Hon är född - 98 och är 168 centimeter i mankhöjd. Strawira är världens snällaste häst men hon är ett sto och det märks! Hon blir grinig när man borstar, spänner sadelgjorden, lägger på täcke/tar av täcke osv osv. Som ett äkta sto, alltså. Hon är svårriden då det är enormt mycket häst att rida och man ska inte tro att det bara är att hoppa upp och rida iväg. Jag har ridit henne ett par gånger i veckan i snart fem månader och jag känner fortfarande att jag inte riktigt kommit på henne. I dressyren är hon jättehäftig när hon har bra dagar. Maffiga gångarter och en enorm vilja att göra rätt. I hoppningen är hon fortfarande väldigt osäker, då hon inte hoppat knappt någonting i sitt liv och därför inte har någon direkt grundutbildning. Men det är på gång och nu börjar hon verkligen tycka att det är roligt!
Ozo är en brun liten häst som jag har glömt stammen på. Hon är i alla fall importerad från Holland och går nu som lektionshäst på Oskarshamns Ridklubb. När jag började rida lektion där i december var hon den första jag fick rida och det var lite kärlek vid första ögonkastet. Hon kräver en himla massa tålamod och att rida i någon rund, fin och samlad galopp kan man bara glömma. Hon stressar lätt upp sig och man måste vara sååå himla mjuk när man rider henne. När allt väl klaffar så är hon så himla mysig! Ozo är också en liten speciell dam. När jag började sköta henne hatade hon mig. Jag kände henne inte riktigt och blev osäker när hon drog öronen bakåt och högg mot mig när jag gick in i boxen. Hon tog kontrollen och det tog några veckor innan jag fick tillbaka den. Nu är det inga problem och jag tror att hon innerst inne tycker om när jag är hos henne. Hon är nog bara så himla osäker att hennes försvarsmekanism blir att "anfalla".
4. Vad tyckte du, eller hur trodde du att jag/de andra stalltjejerna var innan du började lära känna alla?, vad tänkte du om mig/oss helt enkelt? (från Nella)
Svar: Jag var jätteosäker på om jag verkligen ville följa med mamma till ORK när hon började rida Strawira. Jag visste hur det hade varit innan: ett gäng kaxiga tjejer som trodde att de ägde stället, sura instruktörer och en ganska så dålig stämning. Men någonstans hoppades jag att det hade ändrat sig så jag följde med min mamma trots allt. Och det är jag glad att jag gjorde.
Det tog inte många gånger innan ni, alla tjejer, började hälsa på mig och försöka få in mig i gänget. Hade inte ni varit så välkomnande hade det nog inte gått så bra. Jag har ganska svårt för att ta kontakt med nya människor men med er var det verkligen inga problem.
Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag tänkte om just er innan jag lärde känna er. Antagligen att ni var ett himla roligt gäng som verkade ha jättekul tillsammans. Och det stämmer ju!
5. Tycker du att du har fått för svåra hästar att rida då du var yngre ?? (från mamma ).
Svar: Jag tycker att jag har fått svåra hästar, men inte för svåra. Hade jag haft enklare hästar hade jag antagligen inte tyckt att det var lika kul att rida. Jag tror att jag har lärt mig jättemycket av att rida de där outbildade, svåra hästarna. Sen är det klart att det hade varit kul att få sitta på en riktig klippa, eller åtminstone någon som gick att rida i skogen utan att han/hon flippade ur. Men det har jag ju hela livet på mig att prova på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar