Idag är det torsdag och det betyder hoppträning. Strawira kändes jättefin på uppvärmningen. Men sedan skulle vi börja hoppa och jag kände genast igen den där känslan av osäkerhet som hon hade för några månader sedan. "Ska jag hoppa? Nä? Jo? Ja? Kanske? Neeeej". Och sen blir det stopp. Samtidigt kändes hon riktigt laddad och blev riktigt stark mot och efter hindrerna, men så bara någon meter innan ångrar hon sig och jag får mer eller mindre tvinga över henne. Inte över alla, men över vissa.
Hon känns så himla läcker när hon väl går. När jag bara känner hur hon suger tag i hindret och VILL hoppa. När hon tycker det är kul och litar på mig. Idag var verkligen ingen sån dag. Jag blev sur, ledsen, besviken och jag vet inte allt och egentligen hade jag bara velat hoppa av och leda in henne i stallet efter den första, misslyckade banan. Men jag bet ihop, pustade lite, och körde den igen och tur var väl det. Även om det kändes som "ritten från helvetet" typ så gick hon ändå så mycket bättre. Det gick väl i sisådär 190 km/h (åtminstone kändes det så) och jag kan inte tänka mig att det såg särskilt prydligt ut. Men vi kom runt utan några stopp och det är ju faktiskt det som räknas just nu.
Ska jag fortsätta hoppa Strawira måste jag sänka mina ambitioner och det är inte lätt. Jag vill att det både ska se bra ut och kännas bra. Jag vill att allt ska flyta på, att bytena ska sitta och att jag kan lita på henne och tvärtom. Samtidigt som det känns omöjligt att utbilda en 11-åring måste jag ju ändå spola tillbaka bandet lite och se hur det var i januari, februari. Hon har utvecklats. Jag har utvecklats. Och vi har gjort det tillsammans. Vad är det, egentligen, som säger att vi inte kan komma ännu längre? Jag kanske måste tänka så himla stort. Radera alla tankar på att vi ska starta någon lokal tävling till senhösten-vintern och bara fokusera på det som är nu och ta hösten när den kommer.
Eller så är Strawira inte rätt häst för mig. Vi är ju faktiskt inte en särskilt bra match. Jag, liten med inte så vidare värst mycket benmuskler. Hon, 168 cm i mankhöjd och en jäkla massa häst. Å andra sidan är det inget som säger att små människor inte kan rida stora hästar. Titta bara på fröken Baryard.
Bah. Så här kan jag hålla på i oändlighet. Fundera, filosofera, vela, tveka. Det är bättre att bara köra. Pang på.
Hon känns så himla läcker när hon väl går. När jag bara känner hur hon suger tag i hindret och VILL hoppa. När hon tycker det är kul och litar på mig. Idag var verkligen ingen sån dag. Jag blev sur, ledsen, besviken och jag vet inte allt och egentligen hade jag bara velat hoppa av och leda in henne i stallet efter den första, misslyckade banan. Men jag bet ihop, pustade lite, och körde den igen och tur var väl det. Även om det kändes som "ritten från helvetet" typ så gick hon ändå så mycket bättre. Det gick väl i sisådär 190 km/h (åtminstone kändes det så) och jag kan inte tänka mig att det såg särskilt prydligt ut. Men vi kom runt utan några stopp och det är ju faktiskt det som räknas just nu.
Ska jag fortsätta hoppa Strawira måste jag sänka mina ambitioner och det är inte lätt. Jag vill att det både ska se bra ut och kännas bra. Jag vill att allt ska flyta på, att bytena ska sitta och att jag kan lita på henne och tvärtom. Samtidigt som det känns omöjligt att utbilda en 11-åring måste jag ju ändå spola tillbaka bandet lite och se hur det var i januari, februari. Hon har utvecklats. Jag har utvecklats. Och vi har gjort det tillsammans. Vad är det, egentligen, som säger att vi inte kan komma ännu längre? Jag kanske måste tänka så himla stort. Radera alla tankar på att vi ska starta någon lokal tävling till senhösten-vintern och bara fokusera på det som är nu och ta hösten när den kommer.
Eller så är Strawira inte rätt häst för mig. Vi är ju faktiskt inte en särskilt bra match. Jag, liten med inte så vidare värst mycket benmuskler. Hon, 168 cm i mankhöjd och en jäkla massa häst. Å andra sidan är det inget som säger att små människor inte kan rida stora hästar. Titta bara på fröken Baryard.
Bah. Så här kan jag hålla på i oändlighet. Fundera, filosofera, vela, tveka. Det är bättre att bara köra. Pang på.
2 kommentarer:
Tänk på hur ni utvecklats istället för att grubbla för mycket över hur framtiden ska bli! Självklart ska man ha mål att sikta emot för det är bara sunt med det ska vara realistiska mål & kortsiktiga till en början, sen kan du börja se längre fram :)
Jag rider ju unghäst så jag har inte ens några mål med ridningen utan jag tar allt som det kommer & blir superglad när nått funkar! Idag t.ex tänkte jag hoppa litegranna, andra gången hästen hoppar med ryttare. Första gången var dessutom i mars så det var ett tag sen.. Sen så är vi där i luften över ett hinder på 90cm! Vem hade kunnat ana det i mars när vi vinglade fram o knappt tog oss över 50cm? Inte jag iallafall! Men jag har växt i hästen o hästen har växt i mig, vi litar på varandra till 100% nu o då funkar det :) Även om hästen är opålitlig i vissa lägen så försök lita på den, då känner den att du är lugnare & litar mer på dig!
Lätt för mig o säga iofs, jag litar alldeles för mycket på alla hästar, speciellt dom galnaste som egentligen vill ha ihjäl mig ;) HAHA.
Det är klart att det kommer att fungera om du tar till dig rådet du får och inte behöver göra allt så perfekt.Glöm inte bort att ha roligt oxå :-)Du är så duktig o ambitiös,du grejar detta.Men det går inte bra varje gång med Wiran,jag vet.Kram mamma
Skicka en kommentar