Jag förstår ingenting

Det blev inte alls markarbete idag, utan hoppning. Det var Tomas som hade lektionen och jag fick min favorit - Ozo. Jag kan väl ärligt erkänna att hon kanske inte riktigt är min favorit just i skrivande stund. Ni ska snart få veta varför.

Uppvärmningen gick kanoners. Hon var så lugn och fin, till och med i galoppen där hon annars brukar dra iväg i full fart. Nu var det faktiskt till och med kontrollerat. Framsteg! Sedan skulle vi börja hoppa, i trav. Jag hinner inte mer än att vända upp mot hindret när Ozo får syn på det och fullkomligt slänger sig framåt i galopp, vilket resulterar i att jag tappar tyglarna och får göra mitt bästa för att hålla mig kvar när hon tar världens största språng och sedan slänger sig iväg efteråt också. Andra språnget blir ungefär likadant. Skillnaden var väl bara att jag lyckades hålla kvar tyglarna.

Vi tar samma hinder i galopp och jag kan ärligt erkänna att jag inte hade något annat i huvudet än att bara göra mitt bästa för att sitta kvar. Jag hinner inte förstå vad som händer innan jag är framme vid sargen på andra sidan. För övrigt ser jag ett gäng åskådare stå och titta på klockan. Jag antar att de räknar på hur många sekunder det tog från att jag vände upp mot hindret till att jag nådde sargen. Det var inte många, det kan jag lova.

Vi fortsätter med en liten kombination på två hinder. Nu känns hon genast mycket lugnare och finare, även om det fortfarande går fort-fort! Efter det var det bana som gällde och till en början kändes det helt okej. Men efter ett par hinder börjar hon stanna. Hon tappar bjudning, lägger i bromsen och känns ovillig till det mesta. Jag förstår ingenting. Jag försöker rida så som jag ridit henne tidigare. Bara låta henne gå, liksom. Men nix, det fungerar inte. Jag får över henne efter mycket om och men men mycket mer än så var det inte.

Så jag är en missnöjd Mia just nu, trots allt beröm och peppning från kompisar och instruktörer. Jag är nog mest ledsen för att jag inte riktigt kände igen henne. Jag som gått runt och sagt till folk att "hon stannar minsann aldrig". Där fick jag för det.