Idag är jag lite besviken på Strawira. Visst, det började kanske inte särskilt bra. Hon nitade två gånger på framhoppningen men när jag väl fått igång henne kändes hon jättefin. Bjudningen och allt det där satt som en smäck. Men så kommer vi in i det andra ridhuset, där banan står uppställd. Strawira blir överladdad och bara springer runt, spänd som jag-vet-inte-vad. Inte riktigt den Wiran jag känner, med andra ord. Och sen började det roliga. Stopp efter stopp efter stopp. Jag tror hon stannade en gång på varenda hinder. Okej, kanske inte på varenda hinder.. men inte långt därifrån. Det konstiga var att hon hoppade polkagris-hindret och det svart-vita ,som hon alltid brukar vara rädd för, utan problem. Sen stannar hon på en vanlig jäkla oxer med helt vanliga bommar. Jag förstår inte?
Hon kan ju inte tycka att det var högt i alla fall. Jag menar, 70 centimeter skulle hon kunna gå över. Min ridning var det inte något större fel på och hon BJÖD ju faktiskt nu. Och så lägger hon in en sån där nit precis innan avsprånget. Halsen var framme och huvudet var i lagom höjd. Nä, det är verkligen en gåta.
Det konstiga är ju att när hon väl hoppar tycker hon ju att det är skitkul. Öronen pekar framåt och hon blir alldeles sprallig. Wiran är ingen tittig helst heller. Inte om man jämför med många andra, så jag tror egentligen inte att hon tycker att hindrerna är "läskiga". Kanske är hon helt enkelt bara så mycket dressyrriden att hon inte riktigt vet vart hon ska göra av sina ben när det dyker upp massa bommar framför henne?
Lite småträligt känns det i alla fall. Hur ska jag någonsin kunna hoppa en hel bana på tävling om hon ska stanna på varenda hinder? Efter två måste jag ju lämna banan. Fast å andra sidan har jag bara ridit henne i sisådär två månader och hoppat 6-7 gånger. Jag kanske inte kan begära så mycket mer?
Det känns bara som att jag inte orkar med fler stopp-hästar. Så fort jag börjar tycka om dem börjar de stanna. Det enda jag ser i Strawira just nu är min irländare Thomas. Världens mysigaste och roligaste häst på alla sätt och vis, men pallar inte när det kommer till hoppning och tävling.
Äh, Maria... Vad du är negativ. Skärp dig nu. Ge inte upp.
Hon kan ju inte tycka att det var högt i alla fall. Jag menar, 70 centimeter skulle hon kunna gå över. Min ridning var det inte något större fel på och hon BJÖD ju faktiskt nu. Och så lägger hon in en sån där nit precis innan avsprånget. Halsen var framme och huvudet var i lagom höjd. Nä, det är verkligen en gåta.
Det konstiga är ju att när hon väl hoppar tycker hon ju att det är skitkul. Öronen pekar framåt och hon blir alldeles sprallig. Wiran är ingen tittig helst heller. Inte om man jämför med många andra, så jag tror egentligen inte att hon tycker att hindrerna är "läskiga". Kanske är hon helt enkelt bara så mycket dressyrriden att hon inte riktigt vet vart hon ska göra av sina ben när det dyker upp massa bommar framför henne?
Lite småträligt känns det i alla fall. Hur ska jag någonsin kunna hoppa en hel bana på tävling om hon ska stanna på varenda hinder? Efter två måste jag ju lämna banan. Fast å andra sidan har jag bara ridit henne i sisådär två månader och hoppat 6-7 gånger. Jag kanske inte kan begära så mycket mer?
Det känns bara som att jag inte orkar med fler stopp-hästar. Så fort jag börjar tycka om dem börjar de stanna. Det enda jag ser i Strawira just nu är min irländare Thomas. Världens mysigaste och roligaste häst på alla sätt och vis, men pallar inte när det kommer till hoppning och tävling.
Äh, Maria... Vad du är negativ. Skärp dig nu. Ge inte upp.
1 kommentar:
Ja, tänk positivt och upp med hakan! Du har min fulla sympati! Det kommer att gå kanon nästa gång. :-)
Det var möjligtvis inte en blå-gul oxer...? Jag har funderat många gånger på om hon har nåt emot dom... *suck*
Skicka en kommentar