Jag lever fortfarande... nästan!

Phu. Gissa vem som är helt död? Yes, jag. Det var en jättekul och givande träning men jag önskar att jag hade varit lite piggare. Feber och konstant hosta tar på krafterna. Ozo var taggad och pigg. Vi skulle öva på att göra halt efter hinder och vi behövde ungefär dubbelt så lång stoppsträcka som det var sagt. Hon blir fruktansvärt stark efter hindrerna. Lite som Thomas. Det enda som hjälper är typ en volt... eller en vägg. Det får vi öva på!

Sedan hoppade vi serie. Jag kommer knappt ihåg senast jag hoppade en serie. Det var nog någon gång med Thomas, för en herrans massa år sedan. Och han stannade. Och stannade. Och stannade. Det satt nog kvar lite i mig idag. Madde sa att jag skulle sluta driva på innan första hindret, och jag tänkte inte ens på att jag gjorde det. Nu i efterhand kan jag tänka mig att det är en sådan där grej som sitter kvar. "Jag måste driva annars stannar han!". Men Ozo är en klippa. Hon stannar aldrig. Däremot tar hon i som jag-vet-inte-vad. Det känns som att hon hoppar dubbelt så högt som hon behöver och det resulterar i att jag tappar både stigbyglar och tyglar. Haha, det låter som en katastroflektion men så illa var det faktiskt inte.

Jätteskoj var det i alla fall. Även om jag kastade in handduken efter sisådär 45-50 minuter. Det kändes bara dumt att pressa min kropp ännu mer när jag redan då kände hur benen skakade och energin försvann mer och mer. Jag avslutade henne och plötsligt kändes hon hur mjuk och fin som helst. Hon slog inte med huvudet utan gick stadigt i form och gick att böja bra både åt höger och åt vänster. Då var det ungefär sådär att man aldrig vill sluta att rida.